Min förlossningsberättelse

Ni som är rädda för förlossningen borde nog avstå från att läsa detta! Ni gör som ni känner själva. 
Vid klockan fem åkte jag och Nathalie till Ica maxi för att jag ville köpa hem rosor och sätta i vår nya vas. Hon hämtade upp mig med bilen och när jag satt mig frågade hon om jag börjat känna värkar än och då svarade jag att jag hade upplevt lite mensliknande värkar men som inte gjorde ont och direkt efter att jag svarade henne så fick jag en värk för första gången och jag minns att jag sa till henne att "Bara för jag sa sådär så har jag ont nu 😅". Den gick över rätt snabbt när vi hoppade ut ur bilen och inne på maxi kände jag inget mer. Sen åkte vi till corner och handlade mat och glass. När vi fick maten ringde Nathalie ett samtal och medans hon pratade i telefonen så kände jag att jag fick ondare och ondare i nederdelen av magen och längst ner i ryggen på vänster sida. Jag hade aldrig haft såhär ont?! Är det såhär det ska kännas? Borde ja skriva till Jonas nu? Tankarna snurrade och jag har varit väldigt bestämd med att jag absolut inte ska skriva till Jonas om jag inte är säker på att det är dags. 
Efter en stund så fick jag ett samtal från mamma där hon frågade om jag kunde beställa mat åt henne också och i telefonen berättade jag om hur jag upplevde värkarna och mamma var helt säker på att det var på gång. Så efter vi la på så skrev jag direkt ett sms till Jonas. 
Nu gjorde det så ont att jag var tvungen att ställa mig upp och så började jag traska fram och tillbaka inne på corner. Sen kom mamma lagom till att hennes mat var färdig och medan mamma åt och Nathalie fortfarande pratade i telefonen så kom  mina värkar ungefär med 6 minuters mellanrum och dom blev bara mer och mer intensivare. Jag gick in på toaletten för det kändes som att det rann något och då såg jag att det kommit blod i trosorna, herregud nu är det på riktigt! Jag ringde 18:05 till förlossningen inne på corner och berättade att jag hade så jävla ont nu och att värkarna kom tätt. Dom tyckte jag skulle åka hem och ringa när jag var hemma eftersom det var svårt att prata när vi fortfarande var inne på corner. Nathalie som nu pratat färdigt i telefonen förstod ingenting så jag berättade som det var, att det var dags och bad henne köra hem mig NU. Hon hängde med upp i fem minuter tills Jonas var färdig inne på toaletten. Jag gick fram och tillbaka i lägenheten och hukade mig över spisen, stolen, sängen, bordet ja allt du kan tänka dig här hemma så fort en värk kom. Värkarna satt i ungefär i 30 sekunder och när nattis gick kom mamma som skulle köra oss, då ringde jag tillbaka till förlossningen 18:39 och då sa dom åt oss att komma upp. 
Jag började packa ner de sista sakerna i BB väskorna medan Jonas rakade huvudet. Så fort en värk kom så hängde jag på mamma och hon hjälpte mig att andas igenom dom. 
Eftersom vi inte visste hur öppen jag var och sen att jag hade läst att latensfasen kunde pågå länge så lämnade vi kvar alla väskor i mammas bil. Ut till mammas bil och från mammas bil in till förlossningen hängde jag på Jonas varje gång en värk kom. Det gjorde så ONT! På förlossningen klockade vi värkarna och då kom dom med sex minuters mellanrum och jag var säker på att vi skulle få stanna, men icke sa nicke fortfarande bara 1,5 cm öppen?! Herregud hur skulle jag överleva tänkte jag. Så dom skickade med en värmedyna, en morfintablett, en insomningstablett och två alvedon som jag skulle ta innan jag somnade. Så vi åkte hem och jag gjorde som dom sa. Jonas du var verkligen min KLIPPA ❤ Han masserade min rygg, tryckte värmedynan mot där det gjorde ont. Han fanns där HELA tiden. Jag hade ALDRIG klarat det utan Jonas han var verkligen VÄRLDENS bästa stöd. 
Jag kunde inte somna för det gjorde för ont. Var sjätte minut låg jag ihop krupen i sängen och skrek AAAAJ, hjälp mig, jag klarar inte mer, jag orkar inte mer, aaaaaj. Jonas tog värmedynan och tryckte på ryggen där det gjorde ont och hjälpte mig med andningen, peppade mig med att värken snart var över, 30 sekunder Elin snart är den över. 
Vid tjugo över tolv på natten bad jag Jonas ringa förlossningen men det tutade bara upptaget, (vi fick reda på efteråt att telefonen var trasig) och vi ringde 15 gånger fram till klockan 1 på natten sen stod jag inte ut längre. Så mamma kom och hämtade oss igen lite efter klockan 1 körde hon dit oss. Nu visste jag inte vad jag skulle ta mig till fyfan vad ont det gjorde. När vi kom till undersökningsrummet var jag 4cm öppen. Jag blev så glad! Inom 48 timmar är jag mamma tänkte jag 😍. Jonas gick ut och hämtade våran packning i bilen och så blev vi inskrivna 01:29 och fick ett förlossningsrum.
Jag la mig i sängen på sidan och Jonas satt bakom mig och tryckte värmedynan mot vänster sida på ryggen när en värk kom. Barnmorskan satt nål i handen och embla plåster på ryggen ifall jag skulle vilja ha epidural. Hon gjorde upp ett bad åt mig och frågade om jag ville ha någon smärtlindring. Tanken var att jag skulle badat men jag kunde inte ens tänka bara ligga ner och andas så jag struntade i badet. Jag sa nej till smärtlindring eftersom jag bara ville klara mig på lustgas. 
Jag fick lustgas och efter det är minnet ganska suddigt härifrån. Det är så svårt att beskriva smärtan i ord det går liksom inte. När jag var sju centimeter öppen skrek jag JAG VILL HA VAD SOM HELST, GE MIG VAD SOM HELST, GE MIG EPIDURAL NU! Och efter läkaren satt epiduralen kunde jag äntligen sova. Varför tog jag inte den tidigare minns jag att jag tänkte. Jag kunde liksom titta på skärmen när en värk kom och jag kände absolut ingenting. Det var helt underbart efter tolv timmars kämpande! 05:11 gick vattnet och straxt därefter fick jag värkstimulerande dropp. Jag och Jonas minns inte varför men jag har för mig om att det var pågrund av epiduralen, att den gjorde att det tog längre tid att öppna sig? 
Jag satt länge på en pilatesboll och gungade åt sidorna och använde lustgasen mot trycket neråt. Jag gick också i gåstolen en stund men då fick Jonas hålla i mig lite eftersom jag typ var bedövad i ena benet. Jag fick påfyllning av epiduralen två gånger och sista gången var när jag var tiocm öppen. Smärtan i ryggen då var den värsta smärtan jag någonsin har känt. Det kändes som jag skulle dö på riktigt. 
13.25 började jag få krystvärkar och barnmorskan sa åt mig att trycka ner hakan mot bröstet, andas in när värken precis kommer och ta i under hela värken. Jag tog i för kung och fosterland! Herregud dom måste blivit döva där inne på rummet för jag skrek konstant i 25 minuter med mörk röst (det kändes som jag fick mer kraft då).13:51 föddes Jason, mitt älskade barn. Han vägde 3910g och var 50cm lång. En stor pojke men helt perfekt! Det var värt precis all smärta ❤


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Follow on Bloglovin
RSS 2.0