Kolik

Det är tufft jag ska inte ljuga, man är helt slut och vissa dagar känner man att man inte orkar mer. Man gråter sig igenom dagarna nu, av ren utmattning och dåligt samvete. Jag tror inte ni förstår som själva inte har haft barn med kolik. Man känner sig så jävla maktlös, ensam och totalt värdelös. Jason skriker i flera timmar så det slår lock i öronen på oss. Han skriker tills han blir helt lila i ansiktet och kippar efter andan och så börjar det om. Det är värst på nätterna men det pågår ju på dagarna och kvällarna också. Absolut finns det stunder på dagen ibland i 5 minuter som han är lugn och glad. Det jobbiga är att man inte tar vara på dom 5 minuterna längre utan man tänker bara "snart börjar det igen" man är på spänn hela tiden. Vad jag än skriver, hur jag än försöker förklara så förstår ni inte om ni inte själva haft en kolikbebis. Jag känner mig inlåst och ensam till och från, jag vill träffa er, men jag kan inte, orkar inte! Det skulle inte ni heller göra. Ibland önskar jag att det fanns en mamma där ute som man kunde skriva till som har det som vi har. Kanske bara en enda mening "nu börjar det igen" "nu orkar jag inte mer". Alltså bara att få skriva ut dom orden till någon som förstår är så in i helvetes skönt för stunden. 
Den här bubblan nästan alla har med sina bebisar och den här mysiga första tiden, den fick aldrig vi. Det är så sorgligt att vi aldrig kan se tillbaka på den första tiden som mysig. Alla bekymmersfria barn som sover gott om nätterna och utan magknip ni förstår nog inte hur bra ni har det. 


Jason

 
 
 
 

Follow on Bloglovin
RSS 2.0