Gott nytt år jag älskar dig

 
0 kommentarer

Ett halvt år av sorg, saknad, smärta och längtan

Idag är det ett halv år sedan du lämnade mig gråtandes i chock hemma hos din farmor, all min livsglädje försvann den dagen, och för varje dag efter de har jag sakta försökt kämpat tillbaks den men jag vet att jag aldrig kommer bli hel igen. Jag är så ledsen och kommer alltid vara arg att jag inte fick ha dig hos mig så länge som jag velat. Jag är ledsen på livet att de tog dig ifrån mig när du och jag inte var klara med varandra, jag hade så många frågor att ställa dig som jag aldrig kommer få svar på, 6 månader har gått fort men aldrig en stund som gått obemärkt förbi, jag vaknar och somnar till din bild, ibland gråter jag och ibland ler jag. Det här har varit det värsta månaderna i hela mitt liv. Jag minns det som om det vore igår, då din mamma ringer i min telefon och berättar att du var död. Jag kan fortfarande höra mina skrik eka i lägenheten. Denna tanken som jag tänkt många gånger blev min verklighet. Min Robin dog. Jag kommer aldrig att sluta älska dig, men min kärlek till dig gör väldigt ont, jag kan inte röra dig, inte krama dig, pussa dig, se dig, hålla om dig, ingenting av det som jag gjorde när du fanns här hos mig. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få ha dig här hos mig igen. Det går inte en dag, timme minut eller sekund utan att du finns i mina tankar. Du fattas så mycket..vareviga sekund! Varje dag vill jag bara ringa dig för att höra din röst igen men jag vet att det inte går. Jag längtar till den dagen jag kan springa in i din famn igen och bara känna din trygga kram igen. Jag fick aldrig att tacka dig tillräckligt för allt du hjälpt mig med i livet. Framförallt så mycket du gjort för mig med skolan och snart närmar sig skolan slutet och att du inte får va med när jag avslutar den så känns allt jag gjort så ovärt ibland. Utan dig hade jag aldrig varit där jag är nu idag Robin! Tårarna sprutar alltid när jag skriver dessa bloggar om dig varje månad, helt sjukt att de finns mer tårar på lager. Jag vill ha tillbaka dig i mitt liv, kan man inte få en förbannad önskning. Det finns stunder där ja känner att jag inte orkar mer att jag inte orkar hantera sorgen, där ingen förstår, när jag bara vill krypa in i mitt skal och vara ifred att bara få sörja, de är jobbigt när omgivningen inte förstår jag vill inte be om ursäkt för min sorg, och tänker aldrig göra det. Jag tror att många är rädda att säga fel saker till människor som förlorat någon nära, men var inte rädda för de värsta har redan hänt oss, så undvik inte oss, en dag är ni där själva, och inte förrens då kommer ni på riktigt förstå. Tiden rusar iväg och ibland känns det som alldeles nyss men samtidigt känns det som en evighet, jag blir mer och mer medveten om ALDRIGHETEN, aldrig mer  ska jag få träffa min pojkvän, aldrig mer prata med honom och få svar, aldrig mer krama om honom och aldrig mer se honom. Jag kan inte ta telefonen och ringa honom, jag vet inte numret, jag kan inte skicka ett brev eller mail till honom, jag vet inte adressen, jag kan aldrig mer åka till honom, jag vet inte vägen...men en sak vet jag och det är att jag alltid kommer att minnas honom, alltid bära med honom i mitt hjärta och alltid vara stolt över att just jag fick äran att vara hans flickvän, en del av hans liv…
I morgon ska jag tända ditt ljus vid din grav och jag hoppas du kan se mig, känna mig, känna den kärlek jag bär på inom mig. All saknad jag känner efter dig , det känns inte rätt att det ska vara så, du borde vara kvar. Allt vi hade tillsammans, alla tankar vi delat, bilder, sorger glädjestunder, kärlek och livet du bara gav upp dem. Jag söker din röst i vinden, hoppas att höra några ord, men jag har inte fångat ett enda, jag har letat efter en bro att kliva över för att komma till dig, men ingenstans finns den väg som tar mig till dig. Jag står kvar på jorden och jag saknar dig. Min fina Robin det finns ingen enda som kunde ge mig så mycket inombords som du, snälla hjälp mig. Vart är du nu? :'( Hjärtat det skulle varit vi två mot världen, du och jag, hur tänkte du att jag skulle orka nu?  Det är så jävla orättvist, det här fick bara inte hända åh. Herregud Robin är död. Saknar dig av hela mitt hjärta, saknar dig och det gör ont, att inte någonsin kunna umgås. Du var mitt allt förhelvete, du var vacker både utanpå och inuti, att livet skulle stanna fanns inte med i min reality.. Jag kan aldrig fatta att du är borta helt, jag vill inte det ska vara så. Du betydde allt och lite till, varför kunde du inte fatta det, var det så svårt.

0 kommentarer